Ps. 18:2-7
"2 Jag har dig kär, Herre, min styrka,
3 Herre, min klippa, min borg och min räddare,
min Gud, berget som är min tillflykt,
min sköld och mitt starka värn, min fristad.
4 Till Herren, den högtlovade, ropade jag,
och jag blev räddad från mina fiender.
5 Dödens bränningar brusade kring mig,
förödelsens stormflod skrämde mig.
6 Dödsrikets snaror omgav mig,
framför mig väntade dödens fällor.
7 I min förtvivlan klagade jag för Herren,
ropade jag till min Gud,
och han hörde min röst i sitt tempel,
mitt rop nådde fram till hans öra."
Ps. 18:17-20
"17 Från höjden fattade han min hand
Ps. 18:17-20
"17 Från höjden fattade han min hand
och drog mig upp ur djupa vatten.
18 Han räddade mig från mäktiga fiender,
från motståndare som var starkare än jag.
19 De anföll mig på min olyckas dag,
men Herren kom till min hjälp.
20 Han förde mig ut i frihet,
han räddade mig, ty han älskar mig."
För ett år sedan läste jag historia på lärarutbildningen vid Umeå Universitet. Historia anses vara den tuffaste kursen näst efter läkarutbildningen. Trots vetskapen om detta valde jag att läsa historia och jag ångrar det inte, jag hade dock aldrig trott att det skulle bli så tufft som det blev. Att sitta på universitetet från kl. 8.00 på morgonen till 22.00 på kvällen varje dag, även så mycket vi kunde på helgerna, gjorde att mitt sociala liv utanför universitetet var lika med noll. Jag klev upp, for på universitetet, kom hem, lagade mat för nästa dag och gick sen och la mig. Samma rutin varje dag. Höst terminen klarade jag mycket på grund av min syster och den resa vi for på under julen. Vårterminen fortsatte i samma tempo, då med examensarbetet i historia. Det tempot är varken bra fysiskt eller psykiskt. Fysiskt eftersom jag aldrig hade tid att röra på mig och vi åt mycket godis för att hålla oss i gång hela dagarna. Psykiskt så är det jobbigt att aldrig ha tid för vänner eller besöka familjen, jag hade inte heller tid för Gud. Sedan i slutet av April började min hund må så dåligt att jag fick ställa mig frågan om det var dags för henne att somna in. I mitten av Maj då det var slutspurten med ex-jobbet, jag hade valt att min hund skulle få somna in, jag var psykiskt trött och jag höll på att flyttstäda. Eftersom jag visste att jag skulle hit på Dalkarlså så hade jag sagt upp min lägenhet. När allt var som värst så minns jag hur jag sjönk ner på knä, tårarna rann och jag valde att vända mig till den som jag inte haft tid med under året, nämligen Gud. Jag minns att jag bad att han skulle hjälpa mig, för jag orkade inte längre. Jag fick inte bönesvar direkt men efter ett tag fick jag ett sms av en vän, som då kändes jobbigt men som jag gick med på för hennes skull, att ha gemensamt födelsedagsfika. Det jag inte visste då var hur mycket just det fikat skulle betyda, det var nämligen där jag träffade pojkvännen. Han var mitt bönesvar, han blev ett otroligt stöd och hjälpte mig ur svackan.
I Ps. 46:2 står det:
"Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit."
Jag tror att Herren kommer att hjälpa oss om vi vänder oss till honom. Mig hjälpte han genom att sända en person, andra hjälper han på andra sätt, bara vi sätter vår tillit och förtröstan till Gud.
Låtar:
I ditt ansiktes ljus
Du omsluter mig
För ett år sedan läste jag historia på lärarutbildningen vid Umeå Universitet. Historia anses vara den tuffaste kursen näst efter läkarutbildningen. Trots vetskapen om detta valde jag att läsa historia och jag ångrar det inte, jag hade dock aldrig trott att det skulle bli så tufft som det blev. Att sitta på universitetet från kl. 8.00 på morgonen till 22.00 på kvällen varje dag, även så mycket vi kunde på helgerna, gjorde att mitt sociala liv utanför universitetet var lika med noll. Jag klev upp, for på universitetet, kom hem, lagade mat för nästa dag och gick sen och la mig. Samma rutin varje dag. Höst terminen klarade jag mycket på grund av min syster och den resa vi for på under julen. Vårterminen fortsatte i samma tempo, då med examensarbetet i historia. Det tempot är varken bra fysiskt eller psykiskt. Fysiskt eftersom jag aldrig hade tid att röra på mig och vi åt mycket godis för att hålla oss i gång hela dagarna. Psykiskt så är det jobbigt att aldrig ha tid för vänner eller besöka familjen, jag hade inte heller tid för Gud. Sedan i slutet av April började min hund må så dåligt att jag fick ställa mig frågan om det var dags för henne att somna in. I mitten av Maj då det var slutspurten med ex-jobbet, jag hade valt att min hund skulle få somna in, jag var psykiskt trött och jag höll på att flyttstäda. Eftersom jag visste att jag skulle hit på Dalkarlså så hade jag sagt upp min lägenhet. När allt var som värst så minns jag hur jag sjönk ner på knä, tårarna rann och jag valde att vända mig till den som jag inte haft tid med under året, nämligen Gud. Jag minns att jag bad att han skulle hjälpa mig, för jag orkade inte längre. Jag fick inte bönesvar direkt men efter ett tag fick jag ett sms av en vän, som då kändes jobbigt men som jag gick med på för hennes skull, att ha gemensamt födelsedagsfika. Det jag inte visste då var hur mycket just det fikat skulle betyda, det var nämligen där jag träffade pojkvännen. Han var mitt bönesvar, han blev ett otroligt stöd och hjälpte mig ur svackan.
I Ps. 46:2 står det:
"Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit."
Jag tror att Herren kommer att hjälpa oss om vi vänder oss till honom. Mig hjälpte han genom att sända en person, andra hjälper han på andra sätt, bara vi sätter vår tillit och förtröstan till Gud.
Låtar:
I ditt ansiktes ljus
Du omsluter mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar