Morgonandakt 17/5 -11

Jag kan inte.

Jag duger inte.

Jag är värdelös och dålig.

Jag är för tjock.

Jag är för smal.

Jag är ful och vanlig.

Jag är blyg och orden kommer aldrig fram.

Jag är så flamsig och pratar jämt.

Han är så bra, men jag är så sålig.

Jag kan inte.

Jag är så värdelös.

Så börjar den här dikten som jag tyvärr inte vet vem som har skrivit. Den beskriver tankar som många av oss säkert har haft, det har i alla fall jag. När allt har känts mörkt. Jag hade verkligen en sådan fas under högstadiet och gymnasiet då jag grävde ner mig i det dåliga.

I Romarbrevet 1:21 står det så här:

Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.

De förblindades av falska föreställningar och mörkret sänkte sig. Det var precis så det var, alla tankar förmörkade min vardag. Men det är lätt att hamna där, och det känns ofta svårt att ta sig därifrån. För mig handlade det om att ändra min bön, jag började med att varje kväll tacka för åtminstone EN sak som hänt under dagen. Det var jätte svårt i början, det kunde bli t.ex. tack för att vi hade hål idag eller tack för att det var stjärnklart. Tillslut kunde jag tacka för mer och mer. Som bibelordet sa, de prisade inte Gud, utan förblindades av falska föreställningar. Så genom att jag prisa Gud och tacka honom kunde han börja lysa med sitt ljus över mig.

Om man fortsätter läsa dikten står det så här:

Men lyssna! Jag hörde en röst

”Mitt barn, du är underbar!

Du har sårat mig när du säger att du inte kan.

Du har gjort mig besviken när du är arg på hur du ser ut.

För det är jag som har skapat dig.

Jag gjorde dig unik och underbar.

För mig är du mer värd än tusen diamanter.

Jag gjorde dig vacker.

Jag skapade dig till min avbild.

Se, jag la ner underbara möjligheter i ditt liv.

Men varför använder du dem inte?

Jag skapade dig för att jag behövde dina personlighetsdrag i mitt verk.

Men varför gör du mig ledsen gång på gång, när du säger att du inte duger?

Du är skön allt igenom, min älskade.

På dig finns det ingen fläck men ändå säger du att du inte duger.

Jag förstår inte, för du är underbar.

Du är en resurs.

Du är en möjlighet i mina ögon.

Jag vill ha dig som en källa, en brunn med friskt vatten.

I min kraft ska du vila.

I mig förmår du ALLT.

Jag ska ge dig kraft.

Jag älskar dig, min sköna.

Jag tänkte att vi ska spendera resten av tiden att tacka Herren för allt vi har i våra liv. Tänk ut tre saker som ni vill tacka Gud för och om ni har mer tacka honom för dem också. Låt tacksamheten vända våra sinnen till Gud. Och när ni går härifrån så glöm inte bort att fortsätta tacka! Vi ber…

Predikan 9/5 -11

Vad är en relation? Jag har tänkt väldigt mycket på just den frågan. Vad är det som gör att man får en stark relation? När jag tittar på mina egna relationer så har jag relationer till min familj, mina vänner, en relation till min fästman och sist men inte minst en relation till Gud. Alla relationerna är olika men ändå så lika, vad är det som gör dem starkare? Paulus svarar på min fråga väldigt enkelt i 1 Korinthierbrevet 13:13

”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Jag tror att det är de tre grundstenarna i en bra relation. Jag tänkte att vi skulle gå igenom dom så vi börjar med tro.

Tro, tillit, att lita på. I våra relationer behöver vi tillit, vi behöver lita på att den andra parten finns där för oss. I bibeln kan man läsa att Jesus ofta säger, din tro har hjälpt dig. Till exempel kvinnan vars tro var så stark att hon bara nuddar Jesus mantel så blir hon frisk. Jag önskar att jag hade så stark tro direkt. Jag är en sådan person som tänker i alla mina relationer, Är det här rätt? Älskar han mig? Är det här sant? För mig, lärjungen Tomas (som till och med kallas tvivlaren) och för många andra finns oftast tvivel med i bilden i början. Men tvivel är inte alltid negativt, bara man inte står fast i tvivlet och låter det styra. För mig har tvivel lett till att jag blivit starkare i mina relationer och att min tillit stärks, då människorna runt omkring mig överbevisat mina tvivel. Ett sådant exempel är t.ex. när nya vänner ställt upp för mig, när syskon överraskar och hälsar på eller någon visat att de finns där för mig som jag tidigare inte trott. Även i min Gudsrelation har det funnits tvivel, där de jobbiga stunderna har kantats av tvivel på mig själv och Gud. Men jag har blivit starkare i min tro av att se hur Gud hjälpt mig ur det jobbiga. Ett sådant tillfälle hade jag för ett år sedan då allt kändes hopplöst och det kändes som problemen hopade sig, detta gjorde att tvivlet på mig själv och på Gud gjorde tillvaron värre. Tillslut blev jag så trött på allt att jag bara sjönk ihop på golvet och bad, jag bad om förlåtelse för mitt tvivel och bad om att Gud skulle hjälpa mig i min situation. Nu i efterhand kan jag se hur han lyfte mig och fanns där hela tiden, vilket stärkte min tillit till Gud, han övervann tvivlet. Att ha tillit ger för mig en slags trygghet i livet. Tryggheten ser jag som en gåva av Gud genom att vi tror på honom och litar på att han finns där. Till lärjungarna säger han i Matteus att om ni bara har tro som ett senapskorn så blir ingenting omöjligt.

Men det är inte bara Tro man behöver utan även hoppet. För mig behövs hoppet för att få en mening i tillvaron, ett hopp om en framtid tillsammans, ett hopp om lycka, om kärlek och om liv gör att livsglädjen flödar. Mitt sommar jobb är inte det roligaste, det handlar om att plocka ogräs 8 timmar om dagen 5 dar i veckan i 7 veckor, och jag som inte är så intressserad i blommor egentligen har inte tyck att lönen har varit själ nog att arbeta, därför har jobbet blivit en plåga som måste göras för att kunna betala hyra under sommaren. För två sommrar sedan blev jobbet inte lika plågsamt, min syster frågade om jag skulle följa med till Sydafrika. Hoppet om att få uppleva Sydafrika gav jobbet en extra krydda, för nu jobbade jag ihop pengar till något kul. Det är också det som bibeln berättar för oss, i 2 Korinthierbrevet kapitel 5 och vers 1.

”Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand.”

Genom vår tro så har vi ett hopp om en framtid tillsammans med Gud. Ett ljus i stormen, ett löfte om något mer.

Så vi behöver tro och hopp i våra relationer, men som Paulus sa i 1Korinthierbrevet kapitel 13:13 tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. Vi behöver framförallt kärleken. I bibeln märker man att kärleken är en stor del. Exempel på det är när Jesus kom med det nya förbundet sammanfattade han lagen i att du skall älska din nästa som dig själv. (Mark. 12:29-31) Bibeln är full av uppmaningar att älska varandra. Vi kan även läsa i 1 Johannesbrevet kapitel 4 och vers 7-12.

”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. 9Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.”

Vi får alltså veta att kärleken kommer från Gud eftersom Gud är kärlek, vi får även veta att Gud älskar oss och att vi därför ska älska varandra. Så det är ganska klart att kärleken blir den viktigaste byggstenen i ett förhållande.

Så vi har tron/tilliten, vi har hoppet och vi har kärleken, de tre viktiga grundstenarna i vårt förhållande till andra, och särskilt vårt förhållande till Gud.

Så för att svara på min inledande fråga, Vad är en relation? Och vad är det som gör dem starka? Är mitt svar är att en relation är ett förhållande mellan två parter där det finn tro/tillit till varandra, det finns hopp om en framtid och det finns kärlek. För alla relationer går först på skakiga ben, förälskelsens ben, där man lär känna varandra. Men det är inte förrän förhållandet innehåller kärleken och tilliten till varandra som förhållandet övergår till något starkare. Och när det finns hopp om en framtid så blir relationen komplett.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tror att relationerna blir ännu starkare om vi låter Gud vara med i våra relationer till andra. Så för min relation till Gud behövs tro, hopp och kärlek men i t.ex. min relation till min fästman behövs tro på Gud, tillit till min partner, hopp om en framtid både här på jorden och i himlen och allra mest kärlek. Det tror jag är receptet på ett bra en bra relation.

Därför blir min uppmaning till er att förvalta era relationer, ring en vän, säg åt er partner att ni älskar den och sist men inte minst glöm inte bort er relation till Gud som har skapat er och älskar er precis som ni är. Därför tänker jag be en kort bön med er.